du kan kalla mig josefin

Jag får alltid inspiration att skriva när jag iaktar folk. Idag satt jag på bussen påväg mot universitetet, skulle hälsa på min kära mor, vilket var väldigt trevligt. Roligt att hon verkar stolt över mej. Hur som helst... framför mig satt ett par i kanske 80 års ålder, om inte äldre, och höll om varandra. De åkte en station där de sedan hoppade av. Det var det gulligaste jag skådat! Ingen utav dem var särskild stabil på benen och mannen stödde sig mot en käpp. När han ställde sig upp från sätet tog han först icapåsen, som säkert var fylld med sill och några potatisar, dvs. kvällens mat, och sedan hjälpte han sin ännu ostabilare fru upp ur sätet. Sedan stapplade gubben sig fram till dörren och tog ett ostabilt kliv ur bussen, med käppen i ena handen och påsen i andra. Han ställde sedan ifrån sig påsen och hjälpte sin käraste ut ur bussen. Hand i hand stapplade de iväg i ett pensionen-tog-jag-ur-för-30-år-sedan-tempo. SWEET!
Undra om man kan vara gift så länge som de säkert varit? Kan föreställa mig att de varit tillsammans i minst 50 år! Undra om man fortfarande kan älska varandra så mycket som man måste göra för att kunna leva tillsammans? De såg nykära ut, fast ändå som det känt varandra hela livet. Tänk om man verkligen hittar "den rätta" att spendera resten av sitt liv med. Hur vet man att denne är kärleken i sitt liv? Jag tror inte på sådan kärlek. Den kan inte existera...