du kan kalla mig josefin

Jag kan inte bestämma mig vad jag ska äta på Vildmannen, dagens kycklinggryta eller stekt falukorv med tomatsås. Jag kan inte bestämma mig om jag ska köpa en vit eller svart tröja, eller om jag ska ta buss eller vara nyttig och gå. Kan inte heller bestämma mig om jag ska läsa Expressen eller Aftonbladet, hur ska ja då kunna veta vad jag vill jobba med? Vill jag jobba med något som jag tycker är roligt? Eller kontorsjobbet, med en skyhög lön? Hur som helst vill, eller rättare sagt, SKA jag bli rik. Och jag antar att om den drömmen ska gå i uppfyllelse måste jag ju jobba för det, för drömprinsen hoppar ju inte fram på ICA precis. Han kommer inte ridande på sin vita häst med ett konto fyllt med pengar och ett hjärta fyllt med kärlek, det är bara på film. Så jag får nog ta och fylla mitt konto själv. Men då är ju frågan - hur?
Det började med att jag ville bli delfinskötare som exakt alla mina kompisar. Sen växlade delfinskötare till frisör. Jag ville ända fram till nian bli frisör, fram till dagen jag skulle välja, dagen jag kom på att jag inte vill syssla med hår, mjäll, gråa hårstrån och överblekt peruk i hela mitt liv. Och nu står jag här, mitt i ett vägskäl, och inser att min tid snart är kommen, tiden då jag vet att det är dags att se framtiden, börja fundera på vad mitt liv ska gå ut på... att ha det där drömjobbet, bli fetrik genom tråkigt kontorsjobb eller leva Svenssonlivet. Jag vill stryka Svenssonlivet direkt,  men tråkigt nog kommer jag säkert hamna där med en man, tre barn, en hund, en stor familjebil och en villa ute på landet, sisådär några mil från närmaste stad.
Jag blir mer och mer förvirrad för varje dag som går. Personerna i min omgivning verkar stensäkert veta hur deras framtid kommer se ut, så är det tyvärr inte för mej. Jag skulle kunna jobba med allt, allt utom ett yrke inom sjukvården eller med skrikande snorungar.

Men frågan jag skulle svara på lyder: "Vad är ditt drömyrke? Drömyrket ingen vet om"
Något jag aldrig erkänt för någon rakt ut är att jag skulle vilja bli en grymt känd fotomodell, leva i New York, gå på kändisfester. Skulle såklart utnyttja min "kändis-stämpel" som resten av kändisarna och designa kläder med mitt egna märke, som folk skulle köpa bara för att det var jag som hade designat det. Tänkt att få se sig själv, en grym posé och fejkat leendet, när man vimlade runt på stan med en nyköpt klänning från Lars Wallins nya kollektion.
Men flygvärdinna skulle ändå vara ganska annorlunda och lite spännande. Klart det skulle vara tråkigt att varendaste gång visa de spända resenärerna hur man sätter på sig en flytväst eller var de närmade nödutgångarna ligger, eller servera det tredje vinglaset till den lite halvt onyktra mannen med visakortet. Men då får man på köpet besöka mängder av länder, och för att inte tala om städer. Man får träffa nya ansikten varje dag och lära sig massa olika språk. Och det är något jag känner att jag verkligen brinner för, att få upptäcka världen. Man hinner säkert stanna till en längre period i en stad och få lära känna till deras kultur och seder. Men om man ser på det yrket med en pessimists ögon, så kan man ju aldrig riktigt känna att man hör hemma någonstans, att man kan komma hem varje kväll och slänga upp fötterna på rumsbordet samtidigt som man slår på en bra kärleksfilm. Men jag antar att det finns en bra sida och en dålig sida av allt...

Designer åt IKEA, en av personerna i "Äntligen hemma-gänget", konstnär, journalist, make up artist, advokat, bankdirektör, Robert Wells efterträdare, fotograf... jag kan göra listan hur lång som helst, men jag kan inte sätta tummen på något unikt jag vill jobba med, för det varierar från dag till dag.

Så svaret blir kort men enkelt: Jag har ingen unikt drömyrke som ingen vet om, tråkigt men sant.
Men Emma... Hur tror du att världen sett ut om vi ungdomar hade fått styra - sitta riksdagen, jobba i affärerna, styra kommunerna, bestämma över skolans budget osv, utan att de gamla konstymnissarna hade haft något att säga till om?