Kvällen fyllde mina förhoppningar
Lars Mattias Winnerbäck, du är underbar.
Lördag den 17 november var kvällen det skulle hända, det var kvällen allt hände. Jag hade som sagt ägt biljetterna i 5 månader. Mina ynka 4-sommarjobbsdagarpengar gick till att köpa den gyllene biljetten. Jag gick stolt in på biljettcentrum och betalade för 4 biljetter, dagen för 5 månader sedan, den 21 juni. Jag la fram bunten med 100-lappar och kände inte ångesten över att mina pengar skulle försvinna, utan det var mer en känsla fylld med hopp och glädje, för jag visste ju att pengarna skulle gå till något så underbart som biljetter till Lars Winnerbäcks höstturné. Jag kände hur jag drog lite på minen när jag lämnade biljettcentrum, det kändes bra.
Igår kom kvällen som jag så länge väntat på.
Vi taggade till Lars nya skiva Daugava hos min vän och lämnade lägenheten vid 6-tiden och begav oss till Idun. Väl inne så var det inte så jättemycket folk. Men ju mer klockan blev desto mer fylldes lokalen med folk från 13 år (eftersom åldersgränsen var 13 år) till folk upp mot 60 år, alla lika förväntansfulla som jag.
Förbandet var väl inte så jättebra, men de fick igång pojkarna runtomkring oss iallafall. Så släktes ljuset ner och upp på scenen kom Lasse och bandet. Folk var som galna, man apploderade och skrek, men nu vet jag att det var bara början. Startskottet blev Farväl Jupiter och den fick igång oss i publiken, men ju mer han spelade desto mer livat blev det. Folk sjöng med i låtarna och det blev lite "Allsång på Skansen" känsla - då när alla kan de fjantiga sommarvisorna och har det lilla allsångshäftet i handen. Men nu var det på riktigt, inte på Skansen. Det var inte några fjantiga allsångsvisor som spelades, utan det var Lars underbara sånger baserade på lätta ackord men med poetisk text och något slags budskap, som man kan tolka lite hur man vill. Och det behövdes inga häften som visade texten, folk kunde ju redan låtarna.
I mitten blev det lite segare. Han valde då att spela de mer lugnare och segare låtarna, men det var ett smart drag, för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så i sista perioden började det bli ont om luft. Folk var alldeles svettiga. Det ömmade i fötterna. Rösten var redan krasslig. Men det gjorde inte något, finalen fick oss att glömma allt. De lämnade scenen för att invänta publikets jubel och sedan göra en come back. Jag har aldrig skrikit så högt, aldrig stampat så mycket med fötterna eller apploderat så hårt. In på scen kom de tillslut och spelade de publikkära låtarna Innan mörkret faller, För Dig och Ingen soldat. Stämningen i lokalen går inte beskriva. Lasses gitarr gick på högvarv och likaså de två fiolerna.
Sedan lämnade de scenen igen, och vi skrek ännu lite högre, stampade och apploderade ännu lite hårdare. Mina skavsår ömmade fruktansvärt mycket och jag trodde mina stämband skulle spricka.
Så kom Lasse tillbaka, älskade Lars Winnerbäck. Han drog en kort historia om en räv som ville att han skulle spela en mycket kär låt, och det gjorde han sist av allt. Efter låten Elden kom den som vi alla väntat på, låtarnas låt Kom Änglar. Jag trodde att taket skulle lyfta eller att mina öron skulle sprängas eller nått liknande. Jag tror inte att Lars hade behövt sjunga. Alla, och då menar jag ALLA kunde sjunga med. Det var ett "halleluhja-moment", som en utav de kära i Idol-juryn hade sagt. Det var underbart.
Så var det roliga slut... De slängde ut röda rosor och plektrum till folket, och de lyckliga som lyckades fånga något av Idolens grejer lämnade Idun med en överlägsen min och de som inte lyckades fånga något lämnade även de Idun med en överlägsen min - de hade ju fått varit på årets bästa konsert.
Lördag den 17 november var kvällen det skulle hända, det var kvällen allt hände. Jag hade som sagt ägt biljetterna i 5 månader. Mina ynka 4-sommarjobbsdagarpengar gick till att köpa den gyllene biljetten. Jag gick stolt in på biljettcentrum och betalade för 4 biljetter, dagen för 5 månader sedan, den 21 juni. Jag la fram bunten med 100-lappar och kände inte ångesten över att mina pengar skulle försvinna, utan det var mer en känsla fylld med hopp och glädje, för jag visste ju att pengarna skulle gå till något så underbart som biljetter till Lars Winnerbäcks höstturné. Jag kände hur jag drog lite på minen när jag lämnade biljettcentrum, det kändes bra.
Igår kom kvällen som jag så länge väntat på.
Vi taggade till Lars nya skiva Daugava hos min vän och lämnade lägenheten vid 6-tiden och begav oss till Idun. Väl inne så var det inte så jättemycket folk. Men ju mer klockan blev desto mer fylldes lokalen med folk från 13 år (eftersom åldersgränsen var 13 år) till folk upp mot 60 år, alla lika förväntansfulla som jag.
Förbandet var väl inte så jättebra, men de fick igång pojkarna runtomkring oss iallafall. Så släktes ljuset ner och upp på scenen kom Lasse och bandet. Folk var som galna, man apploderade och skrek, men nu vet jag att det var bara början. Startskottet blev Farväl Jupiter och den fick igång oss i publiken, men ju mer han spelade desto mer livat blev det. Folk sjöng med i låtarna och det blev lite "Allsång på Skansen" känsla - då när alla kan de fjantiga sommarvisorna och har det lilla allsångshäftet i handen. Men nu var det på riktigt, inte på Skansen. Det var inte några fjantiga allsångsvisor som spelades, utan det var Lars underbara sånger baserade på lätta ackord men med poetisk text och något slags budskap, som man kan tolka lite hur man vill. Och det behövdes inga häften som visade texten, folk kunde ju redan låtarna.
I mitten blev det lite segare. Han valde då att spela de mer lugnare och segare låtarna, men det var ett smart drag, för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så i sista perioden började det bli ont om luft. Folk var alldeles svettiga. Det ömmade i fötterna. Rösten var redan krasslig. Men det gjorde inte något, finalen fick oss att glömma allt. De lämnade scenen för att invänta publikets jubel och sedan göra en come back. Jag har aldrig skrikit så högt, aldrig stampat så mycket med fötterna eller apploderat så hårt. In på scen kom de tillslut och spelade de publikkära låtarna Innan mörkret faller, För Dig och Ingen soldat. Stämningen i lokalen går inte beskriva. Lasses gitarr gick på högvarv och likaså de två fiolerna.
Sedan lämnade de scenen igen, och vi skrek ännu lite högre, stampade och apploderade ännu lite hårdare. Mina skavsår ömmade fruktansvärt mycket och jag trodde mina stämband skulle spricka.
Så kom Lasse tillbaka, älskade Lars Winnerbäck. Han drog en kort historia om en räv som ville att han skulle spela en mycket kär låt, och det gjorde han sist av allt. Efter låten Elden kom den som vi alla väntat på, låtarnas låt Kom Änglar. Jag trodde att taket skulle lyfta eller att mina öron skulle sprängas eller nått liknande. Jag tror inte att Lars hade behövt sjunga. Alla, och då menar jag ALLA kunde sjunga med. Det var ett "halleluhja-moment", som en utav de kära i Idol-juryn hade sagt. Det var underbart.
Så var det roliga slut... De slängde ut röda rosor och plektrum till folket, och de lyckliga som lyckades fånga något av Idolens grejer lämnade Idun med en överlägsen min och de som inte lyckades fånga något lämnade även de Idun med en överlägsen min - de hade ju fått varit på årets bästa konsert.
Kommentarer
Trackback
