"R.I.P snö"...
...dagens härligaste citat!
Idag, på bussen påväg till skolan, satt jag och iaktog en mamma och ett barn. Kvinnan kan inte varit mycket äldre än 20 år och jag skulle tippa att den lilla tjejen var runt fem år, så det var alltså en väldigt ung mor. Och jag blev så otroligt förbannad på mamman så jag visste inte vad jag skulle ta mej till! Den unga och bestämda lilla damen stod och skrek i bussen iklädd endast rosa kläder, allt var rosa... skor, mössa, ryggsäck.. ja, allt. Hon vägrade sätta sig ner på ett säte förrän hennes mamma gått fram till chauffören och frågat varför dom hade flaggor på bussen idag. Men det var inte det som gjorde mej irriterad och förbannad, det var mamman. Hon bara satt på sätet och ignorerade sin dotter! Hon kollade ut genom fönstret och lät den rosaklädda tjejen stå där och skrika. Sen kollade hon på din dotter, himlade med ögonen, pustade och drog en lång suck som sa: "Vafan vill du? Känner jag dej snorunge?" Okej, nu kanske ni tänker: "Så ska man göra mot sina barn, man ska inte låta de ha rätt hela tiden och låta dem styra ens liv. Man ska vara bestämd.". Men den mamman var inte bestämd. Hon sa inget till sin dotter. Hon bad henne inte sluta. Hon bad henne inte sitta ner på sätet. Hon sa ingenting. Hon lät bara hennes dotter stå och skrika mitt i gången på en buss och göra dem båda till åtlöje. Det kanske låter fjantit och som världens minsta grej... men jag blir upprörd över föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. Den där stackars lilla flickan kan inte fått mycket till uppfostran. Mamman verkade tycka att hennes liv var det värsta man kunde ha och att hon hade den drygaste snorungen i världen. Som förälder kan man ju försöka ta ansvar iallafall. Okej, hon kanske hade en dålig dag, vaknat på fel sida eller liknande, det gör vi alla. Men det var ingen kärlek mellan mamman och flickan. Det var bara... tomt. Föräldrar brukar ju försöka säga nått kärleksfullt som: "Lilla gumman, antingen frågar du chauförren själv eller så sätter du dej här. Det är farligt att stå i bussen ifall den bromsar" eller något i den stilen, kanske lite irriterat om ungen verkligen var dryg, men ändå ta sitt ansvar som förälder och vara lite bestämd men samtidigt lugn av sig. Det är ju trots allt deras barn, visa lite kärlek föfan!
Hur som helst så ställde sig kvinnan upp, hon såg inte det minsta glad ut, suckade och pustade och såg bara bedrövad ut, nästan stampade fötterna fram till chauffören, så förbannad var hon, och frågade då tillslut varför de hade flaggor på bussarna. Hon fick svaret att det var Gustav Adolf-dagen eller nått liknande, gick tillbaka till sitt säte och satte sig, kollade på sin dotter och sa vad hon fick veta av chauffören. Även fast den lilla flickan fick veta det hon ville ha reda på vägrade hon sätta sig på sätet. Då tog mamman fram hårdhanskarna, och greppade tag i din dotter som såklart förvandlades till en hal ål som vägrade sätta sig brevid sin mamma. Den lilla tjejen bara skrek och grinade som alla andra snorungar, och mamman såg ut som... jag kan inte förklara det... tom, sliten, förbannad, arg, självmordsbenägen, glad, trött, ledsen? Hon såg inte ut som en mamma som var värd ett barn iallafall. Bussen bromsade in och jag hoppade av.
Jag vet inte vem som var tjurigast av de båda, vem som fick sin vilja igenom, men en sak var klar... Alla mammor lever inte upp till mina förväntningar om hur en mamma ska vara iallafall.
Lite kul att jag gjorde världens grej av detta, men jag var bara tvungen att avreagera mej lite.
Idag, på bussen påväg till skolan, satt jag och iaktog en mamma och ett barn. Kvinnan kan inte varit mycket äldre än 20 år och jag skulle tippa att den lilla tjejen var runt fem år, så det var alltså en väldigt ung mor. Och jag blev så otroligt förbannad på mamman så jag visste inte vad jag skulle ta mej till! Den unga och bestämda lilla damen stod och skrek i bussen iklädd endast rosa kläder, allt var rosa... skor, mössa, ryggsäck.. ja, allt. Hon vägrade sätta sig ner på ett säte förrän hennes mamma gått fram till chauffören och frågat varför dom hade flaggor på bussen idag. Men det var inte det som gjorde mej irriterad och förbannad, det var mamman. Hon bara satt på sätet och ignorerade sin dotter! Hon kollade ut genom fönstret och lät den rosaklädda tjejen stå där och skrika. Sen kollade hon på din dotter, himlade med ögonen, pustade och drog en lång suck som sa: "Vafan vill du? Känner jag dej snorunge?" Okej, nu kanske ni tänker: "Så ska man göra mot sina barn, man ska inte låta de ha rätt hela tiden och låta dem styra ens liv. Man ska vara bestämd.". Men den mamman var inte bestämd. Hon sa inget till sin dotter. Hon bad henne inte sluta. Hon bad henne inte sitta ner på sätet. Hon sa ingenting. Hon lät bara hennes dotter stå och skrika mitt i gången på en buss och göra dem båda till åtlöje. Det kanske låter fjantit och som världens minsta grej... men jag blir upprörd över föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. Den där stackars lilla flickan kan inte fått mycket till uppfostran. Mamman verkade tycka att hennes liv var det värsta man kunde ha och att hon hade den drygaste snorungen i världen. Som förälder kan man ju försöka ta ansvar iallafall. Okej, hon kanske hade en dålig dag, vaknat på fel sida eller liknande, det gör vi alla. Men det var ingen kärlek mellan mamman och flickan. Det var bara... tomt. Föräldrar brukar ju försöka säga nått kärleksfullt som: "Lilla gumman, antingen frågar du chauförren själv eller så sätter du dej här. Det är farligt att stå i bussen ifall den bromsar" eller något i den stilen, kanske lite irriterat om ungen verkligen var dryg, men ändå ta sitt ansvar som förälder och vara lite bestämd men samtidigt lugn av sig. Det är ju trots allt deras barn, visa lite kärlek föfan!
Hur som helst så ställde sig kvinnan upp, hon såg inte det minsta glad ut, suckade och pustade och såg bara bedrövad ut, nästan stampade fötterna fram till chauffören, så förbannad var hon, och frågade då tillslut varför de hade flaggor på bussarna. Hon fick svaret att det var Gustav Adolf-dagen eller nått liknande, gick tillbaka till sitt säte och satte sig, kollade på sin dotter och sa vad hon fick veta av chauffören. Även fast den lilla flickan fick veta det hon ville ha reda på vägrade hon sätta sig på sätet. Då tog mamman fram hårdhanskarna, och greppade tag i din dotter som såklart förvandlades till en hal ål som vägrade sätta sig brevid sin mamma. Den lilla tjejen bara skrek och grinade som alla andra snorungar, och mamman såg ut som... jag kan inte förklara det... tom, sliten, förbannad, arg, självmordsbenägen, glad, trött, ledsen? Hon såg inte ut som en mamma som var värd ett barn iallafall. Bussen bromsade in och jag hoppade av.
Jag vet inte vem som var tjurigast av de båda, vem som fick sin vilja igenom, men en sak var klar... Alla mammor lever inte upp till mina förväntningar om hur en mamma ska vara iallafall.
Lite kul att jag gjorde världens grej av detta, men jag var bara tvungen att avreagera mej lite.
Kommentarer
Trackback
