Underbara älskade
Åh, det var så romantiskt. Han och jag där under trädet. Eller var det en lyktstolpe? Det var som på film. Han var kär och jag helt förtrollad. Men var det verkligen i mej han var kär? Det spelade ingen roll. Minuten, sekunden, allt var så rätt. Jag glömde allt som hände runt omkring, det var så underbart. Han gick runt hörnet, hörnet på huset. Eller var det runt trappan? Han hade varit hemma hos mej på en kopp te. Var det verkligen jag som bjudit honom? Han rundade i alla fall min trappa. Han snubblade till på mattkanten. Eller var det golvlisten? Det var så synd om honom. Han höll sej om foten och kämpade för att hålla tårarna borta. Eller föll det en tår? Han vrickade foten, den stackaren. Eller var det stukade? Han stannade hemma hos mej i flera dagar. Jag tog hand om honom. Vi drack ännu mer te och han fick sova på min soffa. Eller sov vi verkligen? En dag då jag kom hem hade han farit. Han hade skrivit en lapp där det stod: Du är underbar, glömmer dej aldrig. Sen hade han lämnat sitt telefonnummer. Men lappen måste ha tagits av vinden, följt med dess vågor. Eller så hade han råkat knuffat till den med sin långa jacka. Lappen låg i alla fall inte där. Men det spelade ingen roll, den kvällen var så romantisk.
