du kan kalla mig josefin

Det är vår. Ungdomarna har börjat vakna ur sina vinteriden och sitter just nu med solglasögon och en mjukglass på Apberget och skrattar åt allt och inget. Barnen har tagit fram de små cyklarna med stödhjul och cyklar stolt runt kvarteret med ett leende på läpparna. Föräldrarna sitter på garageuppfarten i plaststolar, solar deras vinterbleka hy och ser lite nykära ut. Människor i allmänhet är gladare än vanligt.

Jag vill verkligen inte gå i skolan idag. Skulle hellre spendera min dag på någon uteservering i Stockholm iklädd i jeans och en t-shirt, stora solglasögon och gladiatorsandaler. Jag hoppas verkligen att det blir en resa för jag och Caroline den 18 maj. Det skulle rädda mitt liv. 42% chans. HOPPAS!

Nej, nu måste jag sluta dagdrömma. Jag måste lära mig leva i nuet. Jag och Klara diskuterade det över en middag i veckan (som för övrigt var en riktigt trevlig kväll! God middag, trevligt sällskap och bra snack) Man måste sluta drömma och tänka för mycket om framtiden. Jag kan typ känna ibland att "nej, ikväll orkar jag inte göra något för jag kommer ha så jävla kul om några år". Sitter säkert där om 5 år i någon rutten lägenhet på Haga, arbetslös, och drömmer fortfarande om mitt härliga liv i någon storstad. Fast ändå inte. Jag är en person som får som jag vill. Eller får var kanske fel ordval. Rättare sagt: om jag bestämt mig för något så genomför jag det. Man kan om man vill!