du kan kalla mig josefin

Okej. Det finns sånna där stunder som man aldrig, verkligen aldrig kommer glömma. Sånna stunder man tänker tillbaka på när man sitter på servicehuset och dricker kaffe och inte minns vad ens barnbarn heter. Sånna stunder som alltid får en att småskratta i bussen, även fast man sitter helt själv och ser emo ut. Sånna stunder man stoppar i en rosa ask och alltid har med sig.


Några sånna stunder ur Josefins liv är:

När hon och hennes käraste vänner var i Iggesund på en fest, festarnas fest. En fest som gick till en överdrift. En fest som spårade rejält. Det sista Emilie sa innan vi gick in genom dörren till huset var "jag ska inte dricka hb. Aldrig i hela mitt liv att jag kommer sätta en droppe hb mot min tunga". fem minuter senare ser jag Emilie står och klunkar hb ur en femliters dunk. Kvällen fortsatte... Bemma badade naken, Emma utbytte saliv och Emilie drack hb. Josefin vaknade upp på helt fel ställe och det låg potatisar i trappen, fimpar i soffan och burkar över hela huset. Det var en jävla fest.

Jag kommer inte glömma den dagen jag, Emma och bror byggde tvåtusentalet - framtidens snögubbe. Den såg ut som en lång drake och vi trodde att det var så snögubbarna skulle se ut på 2000-talet.

När Josefin och Caroline med deras företag Stickigt UF vann "Årets Hantverk 2009" på SM i Ung Företagssamhet i huvudstaden. Kommer aldrig glömma ögonblicket då de läser upp nomineringen för det vinnande företaget och jag inser att det är vi. Jag hoppar upp från stolen, skriker allt vad jag kan och hoppar fram till scenen (hoppar verkligen, som en känguru) och Caroline kommer på efterslänt, gråtandes och helt seg. Det enda jag får ur mig när vi står uppe på scenen och tar emot priset är: bra (som ett svar på "hur känns det?")

När Emmas föräldrar för första gången upptäckte alkoholhaltiga drycker gömda längst inne i Emmas garderob.

Kommer inte heller glömma den soliga dagen i en utav Londons största och finaste parker. Efter ett x antal öl och några timmar i solen börjar konstiga idéer växa fram. Det slutar med att Julia får en kokosnöt i huvudet. (Frågor som alltid kommer upp: Hur fick Julia en kokosnöt i huvudet? Svar: vi spelade rugby och jag råkade kasta den i huvudet på henne. Var ifrån kom kokosnöten? Svar: Doug hade den i väskan. Varför hade han en kokosnöt i väskan? Svar: ingen som vet egentligen men tydligen var den billig på affären så han köpte den...)

Josefins karriär inom innebandy må inte vara den bästa och mest omtalade men jag hade en stund i rampljuset som jag aldrig kommer glömma. Det känns som igår när vi var i Uppsala på Storvreta cup (kanske va 5-6 år sedan???) och spelar kvartsfinal. Det var 14 sekunder kvar och vi låg under med ett mål. Frislag från halva plan. Josefin vet att hon suger på skjuta men att hon inte skulle hinna byta på 14 sekunder. Högerback som hon var, ställer hon sig med sin röda Fatpipe klubba och intar skjutpositionen. Hon gör det. Hon skjuter. Världens fulaste skott. Men vad händer? Jo, hon gör mål. Hon lyckades! Slutsignalen gick och Josefin hade tagit laget vidare i cupen (eller eftersom matchen slutade like gick vi vidare efter några straffar) Det var historien om Josefins innebandy-karriär. Den var kort med gripande.

Thailand... ett ställe jag aldrig kommer glömma. Det bästa var när jag och Emma, med en timmas sömn i bagaget, går upp run 9 tiden för att äta frukost med våra föräldrar. (det fick ju inte märkas att vi hade varit ute heeeeela natten med öns snyggaste australienare så vi gick upp i tid) Min mor och far fick lov att byta bungalow och var nu grannar till våra austalienare. Jag och Emmas familjer samlas utanför mor och fars nya stuga för att prata om dagens aktivitet. Det första Anders, Emmas pappa slänger ur sig är: "JÄÄÄÄVLAR, här har det varit fest inatt!!!" och pekar på australienarnas altan där det ligger fimpar, öl-, cider- och spritflaskor. Jag och Emma kollar på varandra med "Du skulle bara veta, farsan!"-blicken och småfnissar i smyg.


Eller Sävar-tiden, varav bilden ovanför. Tänk så kul man hade..... Just nu tänker jag bara tillbaka och känner mig gammal. Tvådagars varje helg och man tålde hur mycket som helst. Fanns ingen gräns och inga stopp. Det var tider det.

Tänk så roligt livet kan vara.
Och roligare ska det bli!