du kan kalla mig josefin

Idag var den stora dagen då Josefin äntligen tog sig för och for och kollade på innebandy. Jag har varit en hemskt dålig vän som inte kollat på någon av Emmas matcher (har sett någon, tror jag) men nu tänkte jag ändra på det så jag hoppade upp från soffan, drack kaffe för att vakna till, drog med mamma och pappa och drog till Ersboda för att kika på IKSU - ESK. Emma var bäst och jag vandrade där ifrån och var stolt, en stolt vän. Dock klämde Emma inte in något mål och de förlorade matchen men eftersom jag händanefter ska vara en bra vän och kika på lite fler matcher hoppas jag få se ett mål nästa gång. Eller hur Emma?

På ersäng såg jag en gammal vän. En vän som blev en vän jag sov hos som blev något jättekonstigt som blev en person jag hatade mest på jorden. Jag visste inte om jag skulle säga hej. Jag visste inte om man sa hej till personer man hatar. Jag visste inte heller om jag hatar honom längre. Hur länge kan man hata en person? Jag tror inte jag hatar honom, har för mycket positiva minnen för att fortfarande hata. Mest tror jag att jag saknar den där ruskigt braiga vännen som alltid fanns där. Den där underbara vännen jag hade som blev en pojke - en varelse med en enda hjärncell som bara tänker med kuken.
Jag ångrade att jag inte sa hej. Jag ångrade att jag inte frågade vad har gjorde nu för tiden. Inte för att jag bryr mig, han var trots allt helt otroligt jävla cpdum, men någonstans där inne så saknar jag honom. Jag var också helt störd och sopade allt på en endaste gång. Men jag saknar att få fylle-samtal mitt i natten och vara kärleksrådgivare. Saknar att lyssna på dåliga Bruce låtar. Saknar att diska. Saknar att ha någon att prata med då allt var piss. Saknar att ha den där vännen som alltid fattade, alltid lyssnade och alltid hade lösningar i kanten. Saknar den vännen. Hur mår du?