du kan kalla mig josefin

Igår blev jag religiös när jag var ute och gick. Kristen, jude, buddist - vad vet jag inte, men något. Det var sol. Det var varmt. Det var höst. Vandrade i skogen, bland alla löv. Vandrade i skogen, det luktade höst. Det var höst. Det är höst. Jag kan inte beskriva känslan. Plötsligt brydde jag mig inte om något. Plötsligt glömde jag bort att jag var bakis som fan. Plötsligt glömde jag bort alla skolgrejer jag hade att göra. Plötsligt var James Morrison det enda jag hörde i mina öron, vacker natur var det enda jag såg med mina ögon och lukten av löv var det enda jag kände med min näsa. Jag vandrade sakta. Jag hade ingen tid att passa. Solen höll på gå ner och granarna fick en guldig nyans. Jag satte mig på en sten bland de gula löven mitt ute i skogen. Jag satt där i 10 minuter och bara gjorde ingenting. Bara satt. Bara var. Helt plötsligt var jag nöjd med livet. Levde i nuet. Var nöjd med det jag hade. Älskade skogen och älskade allt i den. Det var en konstig känsla och helt plötsligt var jag en annan person. De gula, röda, orange och småruttna löven mot den knallblå himlen - allt var perfekt. Det var en bra eftermiddag.