du kan kalla mig josefin

Jag har en vän som är kär. En vän som tror på det där med tvåsamhet. En vän som är helt fast om att det absolut bästa i livet är att ha en pojkvän som man älskar och kan dela allt med. 

Men samtidigt Emma... Hur många gånger i livet har du inte suttit hemma och velat ta livet av dig för att någon viss pojke behandlat dig värre än en hund? Hur många liter tårar har inte du kladdat på ditt täcke? Hur många gånger tar inte en kille allt han vill ha och sedan inte hör av sig? Hur många gånger per dag passerar inte den där uuuuursnygga killen som man bara vill kasta sig över och dra hem? 

Jag fick just veta att min väns pojkvän hade bestämt sig för att flytta ifrån henne. Inget mer med det. Ingen förklaring. Ingen förvarning. Bara en flytt. Så då är frågan Emma: är det verkligen så fantastiskt att tycka om någon så mycket att man bryter ihop om den försvinner? Tänk den dagen han bestämmer sig för att försvinna, då står du där, ensam och förstörd.

MEN det är då Josefin kommer och räddar dig, drar ut dig på krogen och visar ALLT som du missat, för nog kan singellivet vara roligt ibland.

Jag funderade ett tag på att ta bort detta inlägg. Jag framstår som en iskall bitch utan några som helst känslor. MEEEN jag delar med mig. Det är trots allt tisdag och jag är lite sur. Och jag måste även tillägga att jag inte alltid lever som jag predikat ovan, men jag BORDE.

(ångrade mig och tog bort min predikan. delade med mig för mycket....)


TACKA VET JAG VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER ISTÄLLET!
Som grädden på moset kommer en bild på jag, Jullan och kusinerna
(försökte hitta någon fin sommarbild men har inga bilder på denna dator)