du kan kalla mig josefin

Då var denna fas i livet avklarad. Skolan är över för alltid och här sitter jag - sliten som aldrig förr. Gårdagens smink ligger som en grå rand under ögonen fastän jag försökt gnuggat bort det. Förgäves. Min vita klänning hänger framför mig. Den är inte lika vit och fin längre. Min mössa ligger på skrivbordet vars innerfoder är täckt med fina små rader och namn av mina käraste vänner. Min whiskey-röst vill inte försvinna. Vart annat ord är mörkt, som en sönderrökt gammal gubbes, och vart annat ord försvinner. Kommer inte ut ur min mun. Finns inte. mina fötter tittar surt på mig och undrar "Vafan Josefin.. måste du alltid ha 12 cm klackar på dig nu för tiden?" ja... jag tror det. En halvdrucken champagne flaska står bredvid mig. Funderar på att ta den sista klunken. Fira. Fira att mamma, pappa och Maggan just farit. Eller fira att gårkvällen var så jävla bra. Eller kanske fira att jag ska till Stockholm om två dagar och vara med på värsta grejen. Eller kanske fira att det är nu livet börjar. Det är nu Josefin ska ta det stora steget ut i världen. Göra något vettigt. Försöka skapa sig en bild av vad jag borde göra av mitt liv. Men än så länge känner jag ingen stress. Jag har ingen aning om vad jag vill bli. Vad jag ska göra. Vad som kommer att hända med mig. Men en sak vet jag... Jag har tagit studenten. En kväll jag aldrig kommer få uppleva igen. Och den var nästintill perfekt. Och jag är redo. Redo för att bli vuxen. Ta steget. Börja livet.

Med detta sagt tänkte jag lägga mig i soffan och se 4 avsnitt Vampire Diaries. Jordgubbar och cola väntar.


Klockan 7. Jordgubbar. Bubbel. Bubbel. Sol. STUDENTEN FÖR FAN!