du kan kalla mig josefin

Hittade massa kommentarer som jag inte sett tidigare.
Vegetarian-frågan är het men hittade andra gobitar också.
Alltid lika kul med kommentarer.


Tänkte ta och lätta på hjärtat lite. Eftersom att jag inte har allt för många läsare så tänkte jag ta och bli lite djup och personlig, mest för mitt eget bästa. Måste bara få ut allt som finns i mig.
Okej, här kommer det... Träffat en kille som jag gillar. Mycket. Han är inte som alla andra. Han är rolig och lättsam. Grymt snygg också. Han får mig att känna mig speciell. Allt är väldigt nytt. Jag känner honom inte än, men jag vill så gärna. När jag träffar honom vill jag aldrig att det ska ta slut och när jag är ifrån honom längtar jag bara tills nästa gång vi ska ses.  Jag har svävat på moln sedan jag träffade honom och jag känner mig bara så glad. MEN... nu flyttar han söder ut till sommaren och när han kommer hem så drar jag troligast iväg till Englands huvudstad. Det känns bara så jävla typiskt. Vill inte att allt ska ta slut innan det ens börjat. Vill inte heller vinka farväl om två månader då han sticker till hans hemtrakter. Vill inte någonting alls. Vill bara gå i ide och glömma att jag träffat honom. Den stora frågan är: nu eller då? Vill inte sluta träffa honom nu bara för att vi vet vad som komma skall. Vill inte heller fortsätta se honom och bygga upp en massa känslor. Vill bara vara 7 år då ingenting var svårt och komplicerat. Det största problemet man hade då var typ om Elisabeth skulle få vara med jag och Emma då vi lekte. Eller vem man skulle skriva först på sin kärlekslista: Hampus (Täfteås, på den tidens, hunk) eller Fredrik (killen med dom stora fina ögonen och den där perfekta bruna pottfrillan)
Kan någon styra upp allt?



Tur man har Lars Winnerbäck.
Mannen som alltid finns där.