du kan kalla mig josefin

Det är höst. Sjukt höstigt. Sjukt deppigt.

Jag har åter igen kommit in i någon "tycka-som-om-mig-själv"-period och tycker mig se par överallt. Det kryllar av dem. Vart jag än går finns dom där. Överallt. Ungefär som latte-mammorna som tar upp alla trottoarer eller som silvermaskarna (eller vad de nu heter) i vårt badrum. Överallt.

 

Ibland önskar jag att jag var en av dom. En sån som jag hatar. En sån som går runt och håller någon annan i handen och sprudlar av lycka. En sån som inte kan slita mina ögon från "sin andra hälft". En sådan som borde ta in på ett rum. En sån som är kär. Men jag är inte en sån. Kommer jag någonsin bli det?

 

Jag tvivlar.

 

Ibland undrar jag ifall jag någonsin kommer hitta Han med stort H. Mitt livs kärlek med stort K. Det känns overkligt. Sådant som bara händer andra. Inte mig. Jag vet inte hur man hittar Honom eller Kärleken. Kan man googla det? Eller står han där helt plötsligt? Kan man hitta någon helt okej och sedan forma honom som man vill att han ska vara? Jag ser framför mig hur jag fyller 40, bor i någon stor stad och fortfarande är på jakt efter det perfekta jobbet och den perfekta mannen, a la sex and the city.

 

Men plötsligt händer det. Det är i alla fall vad jag har hört.

 

Fram till dess kommer jag dricka mitt rödvin, äta mitt godis, deppa på hösten, hänga med mina nära och kära, jobba på ett tråkigt jobb, träna för att man borde och tycka synd om mig själv. För plötsligt händer det. Eller hur?