du kan kalla mig josefin

Det var en helt vanlig dag. Inget speciellt. Fåglarna kvittrade inte som dom alltid gör i sagor och solen sken inte heller. Tror det var i januari. Kanske snöfall. Kanske inte. Vi träffades i alla fall. Inte kärlek vid första ögonkastet. Inga gnistor som blev till. Inget. Våra vägar möttes bara.

 

Jag vet inte varför jag tyckte att du var underbar. Jag vet inte varför jag trivdes i ditt sällskap. Jag bara gjorde det. Jag tror jag skulle göra det fortfarande. Jag vet inte heller vad som hände eller varför jag kände så som jag gjorde. Det bara blev så. Jag lärde mig mycket om mig själv. Jag släppte det jobbiga som jag tidigare släpat på och bara var. Jag var mig själv. Lite mer fnittrig kanske. Och lite mer avundsjuk. Men jag vågade. Jag vågade göra och säga allt det där som jag inte gjort med någon tidigare. Jag vågade tycka och tänka lite mer med dig än jag vågat med någon tidigare. Jag vågade längta och hoppas. Jag vågade även tro. 

 

Det blir inte alltid som man önskar. Hur skulle då allt vara? Det blir inte heller som man tänkt sig för då hade du legat brevid mig i min säng just nu och deppat i höstkylan med mig. Men på något sätt är jag glad att våra vägar möttes. Du lärde mig att våga. Du lärde mig att våga vara mig själv.