du kan kalla mig josefin

Det här med nyår är ju så fruktansvärt överskattat.
Bättre då man var liten och hängde med till kusinerna och smällde raketer tills man var helt slut, sjöng och spelade spel fram tills att farmor fått i sig för mycket alkohol och började snacka om killar, då hade det gått för långt och vi for hem runt tre tiden. Det var tider!
Jul är överskattat det med.
Vem har inte sett Kalle varendaste jävla år? Vem kan inte replikerna i Tomteverkstaden utantill?

Jag vill vara sex år igen.

Igår satt jag och fördrev tiden på stan i min ensamhet. Och då slog tanken mig att det finns så mycket olika folk i vår omgivning, och inte är vi den andra lik. Jag såg långa, korta, tjocka, smala. Personer med rött, brunt, överblonderat eller svart hår, tunt som tjock och lockigt som spikrakt. Modebögar, esteter, fjortisar, surkärringar, bratz, pluggisar, emos, nykära, utlänningar... ja, alla möjliga personer passerade.

   "Nä, guuuuud. Är det sant?!" skrek en överblonderad tjej i telefonen, samtidigt som hon smaskade på sitt tuggummi alldeles för högt. Hon hade nog just upptäckt smink och hennes ögon var inramade i en alldeles för tjock rand av kajalpenna. Av den orange randen av brun utan sol, drog jag den förhastade slutsatsen att hon just köpt sig en ny kräm, och valde den lite brunare nyansen så att hon skulle se ut som en nysolad Hollywoodstjärna. "Fjortis" tänkte jag.

   En kille i 25 års ålder satt och sörplade på en latte. Hans laptop var uppfälld och hans hår bakåtslickat, men ändå så pass att han behöll sina små lockar längst ut på frisyren. Han var klädd i en lite för tight tröja med ärmarna uppkavlade. Han pratade i sitt headset, med inslag av stockholmsdialekt. "Stureplan bratz" tänkte jag.

   En tjej med kolsvart hår, draget som en rullgardin över ögonen, passerade mig där jag satt. Hennes nätstrumpbyxor, överdragna över ett par svart och rosa-randiga tights, fick mig att stämpla henne som emo.

Det var inte förrän på väg hem som jag började fundera på hur mycket fördomar vi har mot folk som vi inte ens känner, inte ens för en konversation med. Där satt jag, utan att ens tänka, och bara stämplade folk efter deras utseende. Jag trodde jag visste exakt hur deras liv var, bara genom att möta dem med blicken i några sekunder. När modebögen passerade mig, uppstod såklart en fördom. Jag fick för mig att han spenderade mer tid framför spegeln än vid skolbänken. Varför fick jag för mig det? Han hade något sånär tighta byxor och gled självsäkert fram över renmarkstorget. Men hur kan ja ha fått för mig att han, vanlig kille i 18 års ålder, kammade sitt hår extra länge på morgonen? Jag vet inte, jag gjorde väl bara min plikt som människa, att döma folk efter utseendet antar jag...

Jag vet inte riktigt hur Gud tänkte när han skapade oss. Eller så kanske det är vi som utvecklades lite snett från apa till människa, en dålig egenskap har vi alla människor i alla fall fått. Den är den att vi har den tendensen att döma folk efter en persons yttre, efter utseendet, och inte riktigt ger kärnan någon chans. Tänk dig att du är med i det otroligt patetiska programmet "Bonde söker fru". Efter några ynka dagar ska du välja dig en partner. Du har sett dina kandidater, hunnit spendera en liten stund med dem var, men såklart inte lärt känna dem, bara deras ytliga beteende. Så kommer dagen då du ska välja dig en partner. Där står de framför dig. En utav dem har en rosa tröja på sig, en fläta hängandes på vardera axel och ett litet blygt leende på läpparna. "Den snälla och rara tjejen" tänker du, efter att fått möta hennes skal, hennes utseende och hennes lämpligt höga fnitter under några dagar.

Den andra tjejen har högklackade skor och kortkort kjol på sig, urringad tröja och rött läppstift. Behöver jag säga vad du tänker om henne? Du funderar på kläderna. "Är hon verkligen min blivande fru?" Du har fördomen inspikad i huvudet att hon inte är kapabel till att stiga upp på morgonen kl. 06.00 för att mata dina grisar. Där står du, tror att du känner dem, tror att du vet hur de är, fast egentligen har du bara mött deras yttre.

Du väljer till sist den rara, söta tjejen. Rosa är trots allt din favoritfärg och hon verkade bra på att ta hand om kor, hon ska ju trots allt bo på din bondgård. Du fick då chansen att gå på dejt med henne, lära känna henne lite mer. Du ångrar valet, hon är inte alls som du tänkt dig. Pga. hennes utseende så gav du också kärnan en chans, och jag tror tyvärr att det är så allt för ofta. Vi tror att vi vet hur folk är, och beter sig, efter första intrycket, och därför blir det automatiskt så att det är utsidan som ger insidan en chans.

Om ni kikat förbi och läst några utav mina tidigare bloggar vet ni säkert redan att jag är lite orolig inför famtiden. Här är i alla fall tio saker jag ska hunnit med innan jag dör:

1. Jag ska vinnit minst en miljon på lotto, och jag ska inte behöva köpa 1 000 000 lotter innan det händer.
2. Jag ska jobbat utomlands i minst ett år, helst med nått häftigt, typ dykinstruktör (om det är så det heter).
3. Jag ska vara med i 100 klubben - dvs. besökt minst 100 länder.
4. Jag ska ha startat ett eget företag, helst något med vinst.
5. Jag ska designat något smart som ingen människa kan vara utan, och alla ska tänka "att någon inte kommit på det tidigare".
6. Jag ska designat mitt egna hus. Det ska vara ett stort, luftigt hus med megastora fönster mot havet.
7. Jag ska hunnit gå på en catwalk, spela roll om det är på Åhléns i Kiruna, jag ska i alla fall gjort det.
8. (Nej, jag ska inte skapa fred på jorden som alla andra vill, jag är helt enkelt inte gjord för sådant, inte tillräckligt insatt heller) Jag ska tågluffat i Europa. Jag kan då göra två flugor i en smäll och samtidigt besöka några av mina 100 länder.
9. Jag ska sovit i tält på fet festival (något man måste gjort i tonåren).
10. Jag antar att jag måste avlat någon snorunge, så jag har någon som tar hand om mej när mina sista dagar är nära.

Tankar som slog mej igår kväll när jag, som vanligt, inte kunde sova:

1. Jag började med att fundera på ifall man kanske skulle ta och skaffa sig en kamera. Min snälla vän lånade ut sin superkamera till mig och jag har sen dess insett hur mycket jag har missat och att jag inte riktigt fattat hur långt tekniken utvecklats, eftersom superkameran tog superbilder jag inte ens trodde en så pass liten kamera kunde ta.
2. Sedan utvecklades denna tankegång till att jag började fundera på hur många megapixlar ett öga har. En bra kamera har sisådär runt 10 megapixlar, och efter att jag snurrat runt med blicken i mitt rum så insåg jag att ett öga måste ha oändligt många megapixlar.
3. På något sätt snurrades megapixlar iväg till konst, efter att jag sett de röda prickarna i mitt tak. Jag har min säng uppe vid taket, och när jag en helg varit på andra vägar så hade min bror lånat min säng. En natt blödde han näsblod och nös helt plötsligt, så då uppstod de fina röda prickarna i mitt tak. Hur som helst... konst. Jag började fundera på hur ett fult och simpelt konstverk med bara ett rött sträck kan kosta så otroligt mycket! En treåring skulle kunna göra en finare tavla än så, och mycket billigare dessutom.