Jag är ingen tjej med framtiden spikad helt enkelt
Det började med att jag ville bli delfinskötare som exakt alla mina kompisar. Sen växlade delfinskötare till frisör. Jag ville ända fram till nian bli frisör, fram till dagen jag skulle välja, dagen jag kom på att jag inte vill syssla med hår, mjäll, gråa hårstrån och överblekt peruk i hela mitt liv. Och nu står jag här, mitt i ett vägskäl, och inser att min tid snart är kommen, tiden då jag vet att det är dags att se framtiden, börja fundera på vad mitt liv ska gå ut på... att ha det där drömjobbet, bli fetrik genom tråkigt kontorsjobb eller leva Svenssonlivet. Jag vill stryka Svenssonlivet direkt, men tråkigt nog kommer jag säkert hamna där med en man, tre barn, en hund, en stor familjebil och en villa ute på landet, sisådär några mil från närmaste stad.
Jag blir mer och mer förvirrad för varje dag som går. Personerna i min omgivning verkar stensäkert veta hur deras framtid kommer se ut, så är det tyvärr inte för mej. Jag skulle kunna jobba med allt, allt utom ett yrke inom sjukvården eller med skrikande snorungar.
Men frågan jag skulle svara på lyder: "Vad är ditt drömyrke? Drömyrket ingen vet om"
Något jag aldrig erkänt för någon rakt ut är att jag skulle vilja bli en grymt känd fotomodell, leva i New York, gå på kändisfester. Skulle såklart utnyttja min "kändis-stämpel" som resten av kändisarna och designa kläder med mitt egna märke, som folk skulle köpa bara för att det var jag som hade designat det. Tänkt att få se sig själv, en grym posé och fejkat leendet, när man vimlade runt på stan med en nyköpt klänning från Lars Wallins nya kollektion.
Men flygvärdinna skulle ändå vara ganska annorlunda och lite spännande. Klart det skulle vara tråkigt att varendaste gång visa de spända resenärerna hur man sätter på sig en flytväst eller var de närmade nödutgångarna ligger, eller servera det tredje vinglaset till den lite halvt onyktra mannen med visakortet. Men då får man på köpet besöka mängder av länder, och för att inte tala om städer. Man får träffa nya ansikten varje dag och lära sig massa olika språk. Och det är något jag känner att jag verkligen brinner för, att få upptäcka världen. Man hinner säkert stanna till en längre period i en stad och få lära känna till deras kultur och seder. Men om man ser på det yrket med en pessimists ögon, så kan man ju aldrig riktigt känna att man hör hemma någonstans, att man kan komma hem varje kväll och slänga upp fötterna på rumsbordet samtidigt som man slår på en bra kärleksfilm. Men jag antar att det finns en bra sida och en dålig sida av allt...
Designer åt IKEA, en av personerna i "Äntligen hemma-gänget", konstnär, journalist, make up artist, advokat, bankdirektör, Robert Wells efterträdare, fotograf... jag kan göra listan hur lång som helst, men jag kan inte sätta tummen på något unikt jag vill jobba med, för det varierar från dag till dag.
Så svaret blir kort men enkelt: Jag har ingen unikt drömyrke som ingen vet om, tråkigt men sant.
Men Emma... Hur tror du att världen sett ut om vi ungdomar hade fått styra - sitta riksdagen, jobba i affärerna, styra kommunerna, bestämma över skolans budget osv, utan att de gamla konstymnissarna hade haft något att säga till om?
Många ord till en kär vän
Dagens blogginlägg går till världens bästa vän.
Det började så enkelt som en vårdag för ca 8,5 år sedan. Jag hade hört att den nya tjejen flyttat in i det gråa huset längre ner på gatan. Jag och en annan vän haffade tag i ett långhopprep och ställde oss utanför den nya tjejens hus och började snurra. Vem som helst vet ju att man behöver vara minst tre stycken för att kunna använda ett långhopprep. Så där stod vi, finurliga som vi var, och väntade förväntansfullt utanför fönstret i hopp om att den nya tjejen skulle inse vårat dilemma att det fattades minst en person till vår aktivitet.
Tillslut kom den nya tjejen ut. Hon var klädd i en grå fleecetröja, jag minns det som igår. Vi inledde konversationen med ett hej och presenterade oss för den nya tjejen som: "två tjejer som känner varandra genom vårat fotbollslag".
Sedan den dagen har vi till och från suttit ihop. Hon är den stabila tjejen man alltid vet vart man har. Behöver man någon att snacka otroligt mycket skit med, vet jag direkt vem jag ska ringa. Behöver jag någon som hjälper mej i det stillastående skolarbetet, vet jag vem jag ska ringa. Behöver jag någon som säger vad den verkligen tycker om den nya tröjan, vet jag vem jag ska ringa. Behöver jag någon att avreagera min ilska på, över den missade bussen, vet jag vem jag ska ringa; tjejen som alltid finns där.
"Vi har gjort allt" brukar jag säga då jag ska beskriva henne för någon. Och det kan man väl tolka hur man vill, men med det menar jag att vi upplevt det mesta tillsammans och besökt så många ställen tillsammans att inte ens våra händer och fötter räcker till för att räkna upp allt. Det började med: "Mamma, kan min nya kompis följa med till Vindeln i helgen?", när vi skulle på en dagstur till skidbacken. Och allt eftersom åren gick och vi blev större blev även färderna större. Våra föräldrar lärde känna varann genom oss, och eftersom vi bodde näst intill grannar så blev det fler och fler middagar hos varann. Jag följde med henne till hennes släkt i Iggesund, ett x antal mil härifån, och hon följde med mig till mina hemtrakter, Lycksele. Vi satt nästan ihop vid den tidpunkten, inget kunde skilja oss åt... trodde vi.
Jag blev ju "stor" och började i sjuan, bytte skola och skaffade nya kompisar. Jag och min käraste vän tappade kontakten i ett år men återfann den igen. Nu har vi hunnit med att vara i Göteborg och Mora tillsammans (det var i för sig på cuper, men vi har i alla fall varit där tillsammans), vi har varit i Stockholm, Åre en vecka på skidsemester och det bästa utav allt... Thailand i tre veckor, varav två tillsammans. Och nu har en ny resa bokats. Vi kommer att spendera en hel månad i Thailand tillsammans! Det kommer bli så otroligt skoj att det inte går att beskriva på en skala 1-10, för det ligger väl och svävar runt 100 någonstans.
Och för att inte tala om alla musikfestivaler och konserter vi varit på. Flera gatufester och liknande i både Umeå och Skellefteå. Vi har kollat på Aqua (det var i tidig ålder), Tomas Ledin, Gyllene tider, Lars Winnerbäck 2 gånger, Takida m.fl. och sen Allsång på Skansen, där vi lyckades få platser längst fram vid scenen efter flera timmars köande.
Skulle jag leva mig in i min farmors kläder skulle beskriva henne som "riktigt fin tös med båda fötterna på jorden", och med det menas att hon är en person som inte är så upp och ner av sig, utan man vet var man har henne och hon är lätt att göra med, så att säga. Hennes humor är väl den sämsta man kan ha, och det gillar jag, för jag har minst lika dålig själv. Ingen förstår sig på mig bättre än hon gör, det är som att hon kan läsa mig som en öppen bok, jag kan aldrig dölja något. Är jag uppspelt över något eller lite nerstämd av mej så läser hon i den lilla boken och kan se att något inte är som det brukar.
Men om jag är mej själv så skulle jag beskriva henne som en person man helt enkelt inte kan var utan!
Det finns ingen jag har så roligt med och ingen jag kan fördriva tiden med så bra. Det kan gå flera timmar, och det enda vi gjort är att snackat på om allt och inget. Vi kan helt plötsligt få för oss att ta en tur med längskidorna till Rovågern, ha med lite gott fika och varm choklad. Visst, det är oftast mina dumma idéer men jag vet att innerst inne uppskattas dom nog. Eller så får någon av oss den fenomenala idén att cykla till grannbyn bara för att fördriva tid, eller kanske för att få käka upp en hel godispåse utan skuldkänslor, jag vet inte riktigt; vi har i alla fall aldrig tråkigt, vad vi än gör.
Det borde finnas fler som dig i världen. Ärliga, utåtriktade, positiva, humoristiska... jag kan göra listan hur lång som helst!
Du är en person jag aldrig kommer bli less på. Trodde aldrig att jag skulle kunna säga såhär mycket om dej, kära vän. Du är helt enkelt bäst!
Kvällen fyllde mina förhoppningar
Lördag den 17 november var kvällen det skulle hända, det var kvällen allt hände. Jag hade som sagt ägt biljetterna i 5 månader. Mina ynka 4-sommarjobbsdagarpengar gick till att köpa den gyllene biljetten. Jag gick stolt in på biljettcentrum och betalade för 4 biljetter, dagen för 5 månader sedan, den 21 juni. Jag la fram bunten med 100-lappar och kände inte ångesten över att mina pengar skulle försvinna, utan det var mer en känsla fylld med hopp och glädje, för jag visste ju att pengarna skulle gå till något så underbart som biljetter till Lars Winnerbäcks höstturné. Jag kände hur jag drog lite på minen när jag lämnade biljettcentrum, det kändes bra.
Igår kom kvällen som jag så länge väntat på.
Vi taggade till Lars nya skiva Daugava hos min vän och lämnade lägenheten vid 6-tiden och begav oss till Idun. Väl inne så var det inte så jättemycket folk. Men ju mer klockan blev desto mer fylldes lokalen med folk från 13 år (eftersom åldersgränsen var 13 år) till folk upp mot 60 år, alla lika förväntansfulla som jag.
Förbandet var väl inte så jättebra, men de fick igång pojkarna runtomkring oss iallafall. Så släktes ljuset ner och upp på scenen kom Lasse och bandet. Folk var som galna, man apploderade och skrek, men nu vet jag att det var bara början. Startskottet blev Farväl Jupiter och den fick igång oss i publiken, men ju mer han spelade desto mer livat blev det. Folk sjöng med i låtarna och det blev lite "Allsång på Skansen" känsla - då när alla kan de fjantiga sommarvisorna och har det lilla allsångshäftet i handen. Men nu var det på riktigt, inte på Skansen. Det var inte några fjantiga allsångsvisor som spelades, utan det var Lars underbara sånger baserade på lätta ackord men med poetisk text och något slags budskap, som man kan tolka lite hur man vill. Och det behövdes inga häften som visade texten, folk kunde ju redan låtarna.
I mitten blev det lite segare. Han valde då att spela de mer lugnare och segare låtarna, men det var ett smart drag, för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så i sista perioden började det bli ont om luft. Folk var alldeles svettiga. Det ömmade i fötterna. Rösten var redan krasslig. Men det gjorde inte något, finalen fick oss att glömma allt. De lämnade scenen för att invänta publikets jubel och sedan göra en come back. Jag har aldrig skrikit så högt, aldrig stampat så mycket med fötterna eller apploderat så hårt. In på scen kom de tillslut och spelade de publikkära låtarna Innan mörkret faller, För Dig och Ingen soldat. Stämningen i lokalen går inte beskriva. Lasses gitarr gick på högvarv och likaså de två fiolerna.
Sedan lämnade de scenen igen, och vi skrek ännu lite högre, stampade och apploderade ännu lite hårdare. Mina skavsår ömmade fruktansvärt mycket och jag trodde mina stämband skulle spricka.
Så kom Lasse tillbaka, älskade Lars Winnerbäck. Han drog en kort historia om en räv som ville att han skulle spela en mycket kär låt, och det gjorde han sist av allt. Efter låten Elden kom den som vi alla väntat på, låtarnas låt Kom Änglar. Jag trodde att taket skulle lyfta eller att mina öron skulle sprängas eller nått liknande. Jag tror inte att Lars hade behövt sjunga. Alla, och då menar jag ALLA kunde sjunga med. Det var ett "halleluhja-moment", som en utav de kära i Idol-juryn hade sagt. Det var underbart.
Så var det roliga slut... De slängde ut röda rosor och plektrum till folket, och de lyckliga som lyckades fånga något av Idolens grejer lämnade Idun med en överlägsen min och de som inte lyckades fånga något lämnade även de Idun med en överlägsen min - de hade ju fått varit på årets bästa konsert.
Mitt liv som Josef
Men jag hade inte varit hel lost, kanske besökt frisören nån gång per år iallafall, och duschat minst 2 gånger per vecka, lagomt efter mina träningar i amerikansk fotboll.
Jag hade inte varit någon kvinnotjusare, eftersom jag inte förstår mig på det kvinnliga könet (ta det inte bokstavligt, kvinnor överhuvudtaget vill säga) Jag hade inte varit han som sticker ut som "mannen med looken", utan "han som lirar gura som en gud". Det hade varit jag i det manliga könet. Det hade varit Josef.
Så säg mej Emma, min vän... vilken är den minst användbara elektroniska grejen du äger?
Julegröt
Hur som helst så har jag taggat denna helg i ett halvår nu. Årets höjdpunk närmar sig. På lördag händer det, underbart! Köpte biljetterna för ca 5 månader sedan och räknad dagarna. Och nu är det bara 2 hela dagar kvar!!!
Jag pratar förstås om Lars Winnerbäck, the one and only. Jag har höga förväntningar, det ska jag säga dej. Tror inte det kommer bli lika bra som ute på Nydala förra sommaren, men det kommer bli underbart iallafall.
Så det blir favotittjejerna i helgen med favoritmusik. Kan det bli så mycket bättre? Nej, jag tror faktist inte det!
Alla vägar har sitt pris
Ibland är jag så fruktansvärt less,
vill bara spola tillbaka tiden och
göra allt annorlunda. Skulle inte
göra om det, inte en sekund. Det
blir så deppigt, så fort tanken slår
mej och jag tänker på det. Vill ut
och resa, jorden runt, uppleva och
träffa nytt folk. Datorn suger.
Funderar och tänker tillbaka.
Försvinn! FÖRSVINN!!
Du är inte värd det.
Tack
Till en kvinna som verkligen inspirerat mig.
Du är en person som alltid ser allt från dej ljusa sidan och tar livet med en klackspark,
en person som alltid har ett leende på läpparna och bryr sig inte om andras åsikter.
Du är inte sån som gräver efter att hitta det negativa utan påpeka vad man gjort bra.
Det är nog det som gör att man gillar dig.
Tror inte någon har inspirerat mig så mycket som du gjort, du har fått oss att verkligen
öppna upp oss och gräva efter kunskaper man inte trodde fanns.
Ta åt dig all ära, det är du värd!
"R.I.P snö"...
Idag, på bussen påväg till skolan, satt jag och iaktog en mamma och ett barn. Kvinnan kan inte varit mycket äldre än 20 år och jag skulle tippa att den lilla tjejen var runt fem år, så det var alltså en väldigt ung mor. Och jag blev så otroligt förbannad på mamman så jag visste inte vad jag skulle ta mej till! Den unga och bestämda lilla damen stod och skrek i bussen iklädd endast rosa kläder, allt var rosa... skor, mössa, ryggsäck.. ja, allt. Hon vägrade sätta sig ner på ett säte förrän hennes mamma gått fram till chauffören och frågat varför dom hade flaggor på bussen idag. Men det var inte det som gjorde mej irriterad och förbannad, det var mamman. Hon bara satt på sätet och ignorerade sin dotter! Hon kollade ut genom fönstret och lät den rosaklädda tjejen stå där och skrika. Sen kollade hon på din dotter, himlade med ögonen, pustade och drog en lång suck som sa: "Vafan vill du? Känner jag dej snorunge?" Okej, nu kanske ni tänker: "Så ska man göra mot sina barn, man ska inte låta de ha rätt hela tiden och låta dem styra ens liv. Man ska vara bestämd.". Men den mamman var inte bestämd. Hon sa inget till sin dotter. Hon bad henne inte sluta. Hon bad henne inte sitta ner på sätet. Hon sa ingenting. Hon lät bara hennes dotter stå och skrika mitt i gången på en buss och göra dem båda till åtlöje. Det kanske låter fjantit och som världens minsta grej... men jag blir upprörd över föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. Den där stackars lilla flickan kan inte fått mycket till uppfostran. Mamman verkade tycka att hennes liv var det värsta man kunde ha och att hon hade den drygaste snorungen i världen. Som förälder kan man ju försöka ta ansvar iallafall. Okej, hon kanske hade en dålig dag, vaknat på fel sida eller liknande, det gör vi alla. Men det var ingen kärlek mellan mamman och flickan. Det var bara... tomt. Föräldrar brukar ju försöka säga nått kärleksfullt som: "Lilla gumman, antingen frågar du chauförren själv eller så sätter du dej här. Det är farligt att stå i bussen ifall den bromsar" eller något i den stilen, kanske lite irriterat om ungen verkligen var dryg, men ändå ta sitt ansvar som förälder och vara lite bestämd men samtidigt lugn av sig. Det är ju trots allt deras barn, visa lite kärlek föfan!
Hur som helst så ställde sig kvinnan upp, hon såg inte det minsta glad ut, suckade och pustade och såg bara bedrövad ut, nästan stampade fötterna fram till chauffören, så förbannad var hon, och frågade då tillslut varför de hade flaggor på bussarna. Hon fick svaret att det var Gustav Adolf-dagen eller nått liknande, gick tillbaka till sitt säte och satte sig, kollade på sin dotter och sa vad hon fick veta av chauffören. Även fast den lilla flickan fick veta det hon ville ha reda på vägrade hon sätta sig på sätet. Då tog mamman fram hårdhanskarna, och greppade tag i din dotter som såklart förvandlades till en hal ål som vägrade sätta sig brevid sin mamma. Den lilla tjejen bara skrek och grinade som alla andra snorungar, och mamman såg ut som... jag kan inte förklara det... tom, sliten, förbannad, arg, självmordsbenägen, glad, trött, ledsen? Hon såg inte ut som en mamma som var värd ett barn iallafall. Bussen bromsade in och jag hoppade av.
Jag vet inte vem som var tjurigast av de båda, vem som fick sin vilja igenom, men en sak var klar... Alla mammor lever inte upp till mina förväntningar om hur en mamma ska vara iallafall.
Lite kul att jag gjorde världens grej av detta, men jag var bara tvungen att avreagera mej lite.
